För ungefär ett år sedan tog jag ett uppehåll från bloggen, då jag inte längre kände att jag kunde skriva hur jag ville eller om vad jag ville. Innehållet kändes spretigt, ofokuserat och utan spänst. Den självpåtagna anonymiteten mest som en begränsning.
Efter en månad sa jag hej till bloggen igen, utan att ha kommit ett uns närmare en lösning på mina problem. Jag hade dock någon vag tanke om att det skulle lösa sig. Att jag skulle finna ett nytt fokus. Att jag skulle hitta en praktisk lösning på gränsen mellan anonymitet och offentlighet. Ett år senare kan jag konstatera att det inte har blivit så. Jag står kvar och stampar på samma fläck - men vill samtidigt inte ge upp bloggen. Trots dess ofokuserade karaktär så har den blivit en självklar del av mitt liv.
Nåja. Kanske vaknar jag upp en morgon, skiter i att vara (halv-) anonym och skriver det jag vill. För ibland känns det som om jag är den sista personen i hela bloggosfären som försöker upprätthålla någon form av anonymitet. Ärligt talat så är jag inte ens säker på vaför det är viktigt för mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar